Fru Åberg

Idag blir Hampus hela 9 månader gammal, kan inte förstå att han börjar bli stor. Jag saknar tiden då han låg i famnen, när man kunde gosa med honom utan att han stretar emot och vill ner och röra på sig. Dom dagarna är förbi. Om jag har tur, dvs riktig tur så får jag gosa med honom i famnen när han är jätte trött.....Och då har jag verkligen tur! 

Nu är han runt i hela lägenheten, utforskar varenda liten vrå, kryper runt i jätte snabb takt, klättrar och reser sig mot allt. Nu är han farlig och vi måste hela tiden ha ett vakande öga på honom.

Hela lägenheten ser ut som en modell av olika säkerhetsprodukter som finns för barnfamiljer. Vad man än ska ha så är det 36543254654 barnlås för att komma dit och allt på fisknivån är uppe på mittimellan eller fågelnivå.
Tror vi skippar att ta hem folk i några månader, tills Hampus har cooolat ner sig lite och inte är lika nyfiken. För nu är det inte snyggt! 

Idag tog Hampus sina första steg med sin gåvagn och jag är så stolt! Nästan 9 månader gammal!

Jag har börjat inse att sjukdomen struma inte är att leka med. Jag fick diagnosen 2007 och har rent ut skrattat åt det. Struma, vad är det?
Jag har slarvat med tabletterna väldigt mycket och läkarna har varit på mig som iglar att jag ska sköta medicineringen. När jag blev gravid började jag sköta mig och missade nog inte en dag, samma sak gällde när jag ammade. Men nu har jag tagit 2 tabletter på 4 veckor, och jag ska ta en varje dag. Jag mår piss, känner mig jätte irriterad och minsta lilla kan gör att jag går i taket. jag kan bli helt hysterisk och jag känner nu att Hampus ska absolut inte få se mig så. Idag ska jag ringa läkaren för något måste göras. Jag tror att jag har försämrat sjukdomen rejält genom att inte ta tabletten varje dag, vilket har gjort att jag måste ha höjd dos igen.

Jag hatar tabletter, jag hatar att behöva ta dom. Det känns så smutsigt, känner mig som en knarkare. Fråga mig inte varför, det bara känns så.

Jag är stressad utan anledning, irrirterad, arg, frustrerad, nervös, går på högvarv,  trött men ändå pigg, får aldrig mens och kroppen verkligen strejkar! Allt känns skit!

vi far runt överallt och kollar på lägenheter och igår var vi i Gubbängen och hittade en sånt fint, lungt, avlägset, mysigt och trevligt ställe. Det var avsides, dom som kör där är dom som ska hem, dvs inget massa skit. Både jag och Johan, som för mesta dels brukar tycka olika kände nu att här ska vi bo. Det behöver absolut inte vara just den lägenheten vi var på visning men området. Om vi inte får den lägenheten kommer jag börja gråta! Men vi har sagt det att om inte det går hela vägen så sätter vi upp lappar i portarna och hoppas på det bästa. Det här var en trea, 73 kvm och kostade ca 6500, våran är en trea på 74 och kostar ca 7200 och bara där är det så bra eftersom vi sparar pengar. Men lägenheten var så fin, mysig, total renoverad och jag vet att vi passr där, det är precis vad våran familj behöver. Enda nackdelen var att det är högst upp, på tredje våningen, och jag och Johan gillar markplan och sen tänker jag på våran lilla katt Linus som är ute 24 timmar om dygnet. Men jag sa så att man får gå upp och ner för att släppa ut och in, för han har ju världens skog att vara ute i och jag tror inte att han klagar. 

Så här ser det ut
http://maps.google.se/maps?q=Getfotsv%C3%A4gen,+Stockholm&hl=sv&ie=UTF8&ll=59.26468,18.075417&spn=0.000005,0.016233&sll=61.606396,21.225586&sspn=34.948067,132.978516&vpsrc=6&z=17&layer=c&cbll=59.264896,18.075559&panoid=uLQNigp7uswdDgjB5v_fMA&cbp=12,12.2,,0,5.59